Speaking up!

Den senaste tiden har jag blivit allt mer och mer frispråkig, dvs jag säger precis vad jag tycker och tänker. Allt för ofta och under allt för många år har jag varit den som inte har sagt emot eller sagt min mening när jag exempelvis har fått negativa/sarkastiska kommentarer eller reagerat på något där hela kroppen inombords skriker i protest. Idag blev jag mer eller mindre intvingad i en händelse där jag kände att jag bara var tvungen att säga ett par sanningens ord.

Mina föräldrar har en granne (läs Ove Sundberg) som ständigt ska utnyttja/dra nytta av folk. Idag när Markus och jag skulle lämna av ångarna hos mamma och pappa efter vår arbetsdag så kom denna granne och började prata vilket han alltid gör. Anledningen denna gång var att han undrade om vi hade tid över till att hjälpa han med att ta ner flaggstången så att han kunde fästa i snöret som man hissar flaggan med. Min första tanke var ungefär "Näe nu får det vara nog, be din fru! Vi är inte till för att utnyttjas jämt och ständigt.". Saken var den att det hängde regn i luften och jag ville skynda mig hem för att klippa gräset innan det eventuella regnet, så vi sa helt enkelt att vi hade lite brått. Då säger "Ove".. "Ja men då ber jag din far istället när han kommer hem".

Detta gjorde mig så oerhört förbannad! Det finns sex andra hus på gatan varav hälften är pensionärer och är hemma titt som tätt om dagarna. ALLTID ska han be min pappa som är den som jobbar mest och längst av alla på deras gata. Just som detta utspelade sig så visste jag att han satt och väntade i Västervik på att en affär skulle öppna som inte öppnade förrän klockan tre. Jag kunde inte hålla mig utan sa "Ja men då kan ju lika gärna vi göra det för jag tycker inte att han ska hålla på med sånt här när han kommer hem sent efter en dag på jobbet!". Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett så bestämd ut med en min som sa ungefär "Nu jävlar lyssnar du på vad jag säger och våga inte säga något liknande igen!".

Måste säga att jag kände mig lite stolt efter mitt ärliga uttalande och det kändes härligt att ge han ett par sanningens ord. Har kommit fram till att jag inte vill vara den som är tyst hela tiden, sen får folk gilla det eller inte. Saken är den, jag gillar det! //Erika

Jag skäms inte

Nu trampar jag säkert folk på tårna, men detta är faktiskt min åsikt. Jag kan bli så sjukt trött på alla "skänka-pengar-kampanjer". För det första borde Sverige lägga lite mer pengar på sig självt, och för det andra så tycker jag inte om kampanjer där man uppmuntrar till att exempelvis ge bort en julklapp där den som är mottagaren "ger" 100 kronor till någon slags fond eller hjälporganisation. Bör inte dessa donationer ske ändå? Måste man ta till högtider som jul, Mors dag etc. till att ge folk dåligt samvete för att de ger saker/uppmärksamhet till dem man älskar? Jag har firat min mamma idag och det är hon så värd! Skulle känna mig fruktansvärt elak om jag gav bort en sak med texten "Tack du har stöttat..", detta kan jag göra för min egen skull 364 dagar om året och inte just på Mors dag.

Det jag vill ha sagt är, sluta ge folk dåligt samvete för att de "skämmer bort" dem man älskar. Ja, det finns folk som har det frukansvärt dåligt och som får kämpa varje dag för sin överlevnad. Men vad är meningen med att jag ständigt ska gå och ha dåligt samvete och försöka eftersträva en sämre livskvalité en den jag faktiskt har råd med? Kan jag inte både skänka pengar, fira mina nära och kära vid våra högtider och samtidigt ha en god levnadsstandard?

Själv kan jag personligen ibland känna en "anti-skänk-känsla" just för att kampanjen/reklamen ska ge mig dåligt samvete. Dessutom skulle jag verkligen uppskatta att se vad alla dessa pengar som folk skänker ger för resultat. Summa summarum, sluta ge folk dåligt samvete när deras mening är att visa någon uppskattning som verkligen är värd det!  //Erika