"Behandla andra som du själv vill bli behandlad", ett jättefint uttryck och som faktiskt har en poäng. Det tråkiga är bara att det används av alldeles för få människor. Har man detta som ett motto så blir det lätt så att man "sätter sig själv i skiten" när man behandlar människor på detta vis som inte alls tycks leva efter detta motto. Mer och mer finner jag att mottot "smaka på sin egen medicin" återkommer i mina tankar. Ibland känns det som att jag ger och ger (vilket jag också tycker om för jag gillar att vara omtänksam och generös mot de människor jag bryr mig om) men samtidigt behandlas som luft i vissa tillfällen.
Många gånger har jag frågat mig själv "vad är det för fel på mig?" men i många fall kommer jag fram till att jag egentligen inte har gjort något fel. Jag har aldrig direkt skadat en människa fysiskt eller mentalt men visst kan det vara så att en del handlingar/händelser har gett ett avtryck. Men det är vid dessa tillfällen som man verkligen kan se vilka människor i ens liv som verkligen betyder något. De som ger pekpinnar, snackar så kallad skit och vänder ryggen till, de är inget att ha. Men gång på gång ger jag dessa människor nya chanser. Varför? Är det för att jag vet att de inte förstår bättre? Eller är det så att jag underskattar mitt eget värde? På tal om eget värde så tycker jag faktiskt (med risk för att låta narcistisk) att jag är en underbar människa, älskar faktiskt min personlighet. Med detta menar jag inte att jag inte har mina fel och brister. Felet kanske är att jag gärna erkänner dem och är villig att jobba på dem, kanske är det de som en del har svårt att ta?
Ärligt talat så har jag inte haft det helt lätt de senaste åren och detta beror på de människor jag har haft omking mig. Jag försöker verkligen att bearbeta det och lägga det bakom mig men vid vissa tillfällen kommer det ifatt och de dagar jag inte är så stark kan jag falla totalt. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men jag kan tycka att man i alla fall kan ha lite ödmjukhet och förståelse.
En egenskap jag har som ibland är jättebra och i vissa fall är jättejobbig är att jag kan se "igenom" människor. Detta är lite svårt att förklara men man kan säga att jag förstår hur en del tänker. En del människor tror att de genom vissa handlingar eller beteenden kan lura andra människor. Men det är här min egenskap kommer in. Jag förstår precis eller på ett ungefär varför en del handlingar utförs. Detta blev jätteluddigt, sorry. Det jag syftar till är nog när människor skiter i att höra av sig alternativt inte svarar på en fråga och fortsätter som att den aldrig har ställts. Detta görs ofta för att dölja något.
Nej, mitt liv är inte bara tragiskt och jag ska nu lyfta fram en del positivt. Har världens mest underbara familj och jag vet att jag alltid kan lita på dem. Tidigare fel jag har gjort är att inte lätta mitt hjärta pga andras dåliga handlingar men har den hårda vägen lärt mig att jag visst kan göra detta. Något jag uppskattar oerhört. Vill också lyfta fram min älskade vän Sara som jag lärde känna under en tung period i livet. Hon är en vän som inte vänder ryggen till utan lyssnar, hjälper och finns där när det behövs. Trots mina fel/brister så verkar hon inte "tröttna" på mig. Uppskattar hennes vänskap mer än hon någonsin kan ana.
Summa sumarum så tror jag faktiskt att jag måste bli mer egoistiskt, vilket känns oerhört svårt. Men kort sammanfattat så måste jag sätta mig själv mer i första hand och inte störa mig så mycket på andras beteenden. Istället för att grubbla över det så måste jag lära mig att "skratta" bort det. Envis som jag är så kommer jag att lyckas! Det som inte dödar, det härdar.
//Erika
