Peppad!

Såg brorsan i ett tv-reportage och blev på något vis sjukt taggad själv på att hålla föreläsningar. Har själv varit som han dvs nervös innan redovisningar osv men efter min utbildning på Haluxa så blev jag kung på att hålla presentationer och föreläsningar och jag började bokstavligen att älska det! Detta är inte bara mitt ego som talar utan jag fick beröm både från klasskamrater och lärare. Då jag oftast inte är den som pratar så¨mycket på lektionerna utan tänker och analyserar för mig själv blev reaktionerna ungefär "Va! Kan hon prata?". Det var liksom ingen som förväntade sig detta av mig.

Jag gillar verkligen känslan av att beröra och att sätta igång en tankeprocess hos människor. I framtiden vet jag att jag kommer att stå framför en massa människor och fängsla dem med det jag har att komma med. Har massvis med gammalt material från skolan då jag hade mina LIO:or (lärande i arbete) vilket på något vis ger en stärkande känsla som säger något i stil med "Jag är inte så dum ändå".

Hittade också ett projekt vid namn "Ett lättare liv" som det dessvärre inte blev så mycket med. Det projektet handlar om att gå ner i vikt. Själva beskrivningen/syftet med projektet var..

”Öka individens kunskap och självkännedom så pass att denne kan skapa sin egen diet efter faktabaserad nutritionskunskap och egna värderingar”

Tycker själv att det är klockrent och jag tror verkligen på detta. Dessvärre är åsikten av att personen i fråga vill ha en given plan lagd framför sig allt för förekommande. Detta har ju ändå med ens egen hälsa och välbefinnande att göra. Att ha en bra diet behöver inte alls handla om att gå ner i vikt utan att man faktiskt mår bra. Jag ställer mig frågan, när det handlar om ens eget liv hur kan man då bry sig så lite? Utan ett liv kan man ju inte ens vara lat och oengagerad. Nu blev det djupt, men avslutar med att säga att jag är sjukt pepp! //Erika